Äventyr i fädrens spår

I fredags var det dagen med stort D. Dagen som jag har laddat för sedan oktober. Det började riktigt dåligt. Jag och M skulle åka tillsammans. Vi skulle bo hos U som också hon skulle åka. M fick halsfluss och U har småbarn så hon har varit småförkyld de senaste veckorna. Kvar var bara jag. Och 6000 andra.

I torsdags åkte vi upp till Mora. Jag hämtade ut min nummerlapp, laddade med pasta till middag, fick skidorna vallade, agerade repetitionspianist på kompisens körövning. Allt var frid och fröjd. Så gick vi och la oss. Då började det snurra i mitt huvud och helt plötsligt kom jag på att jag hade glömt pjäxorna i hallen i Karlstad! Shit, pommes frites! Nu är det kört, tänkte jag. Hela huset i Mora var helt tyst, alla sov. Mitt i natten kan man ändå ingenting göra, försökte jag intala mig, men den natten sov jag väldigt oroligt.

Morgonen kom och allt löste sig på bästa sätt. Jag fick låna kompisens pjäxor och tillslut kom jag iväg till Oxberg.

Nu väntade 3 mil i fädrenas spår. Vädret var helt ok, men föret var som köpt potatismos - sladdrigt. Vilken känsla det var att komma till kontrollerna. Varje kontroll var en deletapp och där visste jag att det fanns energi i form av blåbärssoppa och där var det festlig stämning med levande musik och massa folk. Aldrig förr har väl blåbärssoppa smakat så gott! Jag fick energi så man orkade en liten bit till. 3 h och 20 minuter senare gled jag över mållinjen i Mora. Trött men lycklig.

Det här ska jag göra om! Det var riktigt roligt och jag fick värsta kicken!

Idag ska det bakas fastlagsbullar. Recept kommer senare.